Att ha en älskare/älskarinna - hur får man det att fungera?

[ThOMas]

Jag har följt en del resonemang kring hur sex hänger samman med romantik, vilka band sex skapar mellan människor, och så vidare. Ofta så förespråkas en relationsform där man är varandras vänner och älskare - utan att man för den skull är tillsammans i ett romantiskt förhållande. Till exempel Osho-rörelsen förespråkar ju "gränslös kärlek" och målar upp en utopi där man ska kunna älska varandra och älska _med_ varandra utan att uppleva en samhörighet där man behöver trohet för att inte bli sårad. Jag tycker det verkar superlogiskt i teorin: "Klart man kan ha ett platoniskt förhållande och i tillägg lite fysisk intimitet när lusten faller på, utan att det betyder något mer än 'bara sex'..."

I verkligheten verkar det vara betydligt mer komplicerat. Det är som att Osho har glömt något. I mitt eget liv så verkar det snarast omöjligt; varje, och jag menar _varje_, gång som jag har haft den typen av öppet förhållande med någon så har det varit dysfunktionellt. Antingen så har hon blivit kär i mig, eller så har jag blivit kär i henne, eller så har jag hamnat i ett förhållande där man inte bara är vänner och som är under press av en schizofren märklig känsla av "samhörighet med någon som man inte hör samman med".

Liksom obehag och sårade känslor, snarare än gränslöshet och frihet.

Det vanligaste är att jag är/blir kär i henne och känner mig olycklig eller utnyttjad av att inte få trohet i relationen - trots att jag medvetet har gått in i förhållandet utan förväntningar, med ett totalt förkastande av normer och konventioner och med en övertygelse om att jag inte ska utveckla den "djupare" typen av känslor man har när man är kär i någon. Och särsklit irriterande är det att som MAN behöva bli så väldigt kär och sårbar hela tiden. Jag menar, skulle inte det vara en "feminin" känslofunktion?

Är det någon där ute som har råd att ge - vad är det som krävs för att man ska kunna ha en älskarinna som man inte är tillsammans med, utan att det blir så oerhört mycket känslomässiga komplikationer? Smidigast hade väl varit om man kunde _välja_ vem eller vilka man skulle bli, vara eller upphöra att vara kär i. Uppenbarligen är kärleken en starkare kraft än så.

Om någon kan ge mig svar så är det healing för mitt hjärta.


Gott nytt år, med mycket kärlek och medvetenhet!

Thomas

[Mintdroop.]

Hmmm...godt skrevet du. Jeg også oplever det at skal man ha en man kun har sex med så mangler det noe. Man har bedre sex når følelsene ligger i bilde trur jeg. Det blir liksom det at en part får følelser og ikke den andre. Har sitti på begge sider av den. Hvor en fikk følelser for meg og ikke jeg i ham. Den er ikke lett. Du sårer ved å si at sorry jeg har ikke de gjentatte følelser for deg og da blir jo alt bare værre på en måte og vennskap og alt kan skjære seg. Ikke nødvendigvis. Det kan også bli et veldig godt vennskap som kommer godt ut av det. I hvertfall hvis man får prata ordentlig ut om alt sammen. Men på den andre siden sitter man da med følelser for en og har det egentlig helt vanvittig vondt fordi de ikke blir gjengjelt. Spørsmålet er da hvordan går man videre? Skal man da avslutte og ikke fortsette og riskere enda mere smerte eller skal man da fortsette og ha den smerten man sitter med pga andre parten? Uansett hva man velger blir det jo vondt. Dessverre så er det ingen som kan råde over følelsene. Komplikasjoner blir det vist uansett.

[Mintdroop.]

Kunne ønske jeg kunne gitt deg bedre svar på den egentlig, men jeg har ingen. Sitter i det tullet selv på en måte så. :(

[Ada]

Hei igjen:) . Jeg tror ikke det nytter å kjempe imot at det skal oppstå følelser mellom to som har sex fordi det er naturlig at det skjer. Det du kan lære deg er hvordan forholde deg til de følelsene som oppstår. Som i andre situasjoner vi har med mennesker
vil følelser oppstå. Klarer du akseptere følelsene som oppstår er det lettere å ta ansvar for dem.Om du blir forelsket er vel det greit? Du kan jo prate med partner om det? Det er forventninger som blir krav som etter min erfaring skaper problemer.Om du kan være forelsket uten å forvente at partner skal forandre seg, f.eks.ved å vise seg like forelsket tilbake, er det ikke noe problem. For hvor ligger egentlig problemet? Er det noe problem?Å eie et menneske kan vi ikke om vi vil eller ei. Det er en realitet vi må svelge alle som en.Og det er bra fordi det gjør at vi kan se på partner med nye øyne,oppdage noe nytt ved henne stadig vekk og sette pris på øyeblikket som aldri vil komme igjen.

[Mintdroop.]

Å akseptere de er en ting, men når de blir lukket fordi det gjør vondt og du ikke føler du kan vise dem er noe annet. Reddsel for å miste personen i tillegg blir jo enda sterkere.

[Ada]

Noen ganger må folk få lov til å bearbeide følelser i fred en stund og slippe å ha et krav på seg om å vise kjærlighet bare fordi partner er usikker på om de er elsket. jeg var sammen med en fyr en gang som ble usikker hver gang jeg ikke viste at jeg var glad. Han tolket det som at jeg ikke var glad i han. Han klarte ikke å slå seg til ro med at følelser svinger eller kommer og går. Om man spør personen hva de trenger eller om det er noe man kan gjøre for dem viser du at du bryr deg. Og da er det stor sjanse for at personen ikke avviser deg. For er det ikke når vi selv føler oss avvist vi avviser?

[Ada]

Om man, som du Mintdrop sier, får veldig vondt lurer jeg på hva denne personen tenker som fører til slik smerte.
Oppfatter man for eksempel det at kjærligheten ikke besvares som en personlig avvisning og tenker "jeg er ikke bra nok" så MÅ det jo smerte. Også om man er avhengig av den andre av en eller annen grunn. Men ingen av disse disse to årsakene er fruktbare.

Kjærlighet kan ha mange former. Ofte får vi ikke kjærlighet akkurat i den form vi skulle ønske å få den i. Enten det gjelder type relasjon eller hvordan kjærlighet formidles innenfor forholdet. Kanskje man skulle sette pris på det man får i den form man får det og se etter andre former for kjærlighet der den er å finne? Å forvente/kreve av en person å få det presis som en vil MÅ føre til nederlag.

Når det er sagt håper jeg du trådstarter får andre svar enn mine til hjelp for, jeg har lite erfaring i det å være i et forhold med menn som elskerinne og kjæreste.

[Mintdroop.]

Vel, jeg tenker så mye rart. Prøver å forstå hva han tenker osv osv og hva det er han egentlig vil. Føler meg totalt.......jeg er vel små sjalu og mistenksom trur jeg. Tenker vel at han har funnet noe annet enn meg.

[Mintdroop.]

Jo det er det. Vi avviser når vi føler oss avvist ja. Men sitter også og har det vondt. Særlig hvis kun en av de to partene har følelser og ikke den andre. Den som har sitter jo og holder igjen for ikke å vise det i reddsel for å bli totalt avvist.

[stellasteg]

Vanskelig tema dette, det er så langt mellom teori og praksis.
Jeg trodde en gang at det var mulig å bare ha en elsker, dette fordi jeg er en veldig frihets søkende person som ikke er så glad i bindinger, og gikk derfor med vidåpne øyne inn i et elskerinneforhold med en gift mann, det tok bokstavlig talt knekken på meg.

Det var en dyrkjøpt lærdom som jeg aldri gjør igjen, det tok all energi og all helse.
Jeg ble sugd tom, for å si det mildt.

Nå 4 år senere , kniper jeg bena sammen og venter på å treffe noen som er klar for meg.

Elskerinne...aldri mer...

[Mintdroop.]

Godt for deg. Du tok et tøfft valg der vil jeg tru. Kan jeg spørre hvordan du klarte det?

[eliane]

jeg var også elskerinne en periode, det var veldig ukebladaktig. Når hans ektemake oppdaget det skulle hun være frisinnet og godta det innen "kontraktfestede former".
Ok forsøk, men det varte bare en uke. Alle parter mislikte situasjonen og han gjorde det slutt. helt greitt , og jeg fikk en sjelden anledning til å skrive til han alle mine tanker og følelser i rundt dette, noe jeg før ikke hadde hatt anledning til med tilsvarende opplevelser, ja, var litt forelsket eller.... Dessuten var han psykolog, hehe - vel tror ikke vi har sett hverandre siden.
En annen historie er at jeg egentlig aldri eide min seksualitet med kropp og sjel!

[Ada]

Til Mintdrop:Etter hva jeg erfart så kan det gå an å føle seg avvist av grunner som ikke handler om en selv i det hele tatt. Noen har lett for å ta ting personlig, og noen har lett for å ta seg nær av ting. De har mye smerte helt "uten grunn"i realiteten. Det kan hende årsaken til at de tar det personlig handler om manglende anerkjennelse og opplevelse av avvisning av foreldre. Men også om umodenhet. Men man lærer etterhvert å se med den andres øyne og ikke bare utfra egne følelser.For når man snakker sammen om opplevelsene man har med hverandre ser man at det er misforståelse som ble til en floke. Empati er gull verdt for begge parter.